Tredje vinternThe third winter Rindö, Åkersberga, Norrskär, Svartlöga
Tredje året med en vintervistelse på Norrskär. Jag kan inte riktigt säga varför jag vill hit. Men jag vet att jag vill.
Jag kontaktade A på Arlanda Helikopter och bestämde mig för att flyga. Att flyga över en vinterskärgård är något annat än allt annat. Särskilt en klar dag när himlen är tom på moln och ljuset ligger över öarna i ett skimmer.
Jag lämnade Rindö, alldeles för tidig som vanligt. Stannade vid Coop och köpte lite frukt. Man kan inte leva två veckor på konserver. Sedan vidare till hangaren. Min transport mot Norrskär.
Allt stod redan klart, precis som förra året. Väskor, extra vatten. Bilen parkerad. Piloten var densamma som då. Det kändes märkligt tryggt, som om en liten ritual upprepades. Jag filmade hela flygningen. Den här gången utan strul.
Öarna passerar under oss. Små, mörka former i isens ljus. Norrskär dyker upp, som alltid vacker, fri och evig.
Jag hade oroat mig för bryggorna. Is, lågt vatten. Men de låg där, hela. Vinden var medelhård. Piloten satte ner maskinen på bryggan med några få meter till godo. Kanske en meter på varje sida. Inte mycket utrymme för misstag. Men det gick.
Medan väskorna plockades ur gick jag upp till huset. Dörren satt inte fast den här gången. Allt var stilla där inne. Jag provade elen. Ingenting. Det fick bli ett problem för senare.
Helikoptern lyfte igen. Jag gick ner till bryggan och vinkade. Den steg, svängde och försvann bort över isen. Kvar står jag. Precis som förra året. Med mina väskor på bryggan.
Jag såg upp mot huset och undrade stilla varför jag gör det här. Vad är det jag letar efter? Och varför tror jag att jag kan hitta det här ute, på en liten ö i skärgården?
Men verkligheten tränger sig snabbt på. Klockan är runt elva. Fem timmar dagsljus kvar. Först elen. I stora huset fanns den. Som väntat. Men i mitt hus var det som vanligt något som krånglade. Jag tänkte gå runt till proppskåpet bakom huset där kabeln kommer fram. Men vände tillbaka. Gjorde ett försök till. Och då — en lampa. Den tändes tyst.
Det där ljuset är märkligt vackert. Precis som förra året. Kanske inte bara vackert. Kanske mer befriande. Så även i år.
Arbetet fortsätter. Väskor bärs in. Värmen sätts på. Till sist Wamslern. Efter några minuter brinner den. Ett stilla sprakande. Ved och stickor ligger redan inne sedan hösten. Allt är förberett.
Snön är borta i år. Men isen ligger tung och svart över fjärden. Hela vägen bort mot Svartlöga. Om jag vore modig, eller dumdristig, skulle jag sätta på mig skridskorna och ge mig av österut. Men skridskorna ligger kvar på Rindö. Kanske lika bra.
Att gå på isen går inte heller. Med dubbar under skorna kanske. Men inte heller sådana har jag. Så jag blir kvar här. På ön. Vi får se. Om det jag söker finns här?
The third winter I come to Norrskär. I cannot quite explain why I feel drawn here. But the desire is there, unmistakable.
I contacted A at Arlanda Helicopter and decided to fly. To travel across the winter archipelago by air is unlike anything else. Especially on a clear day, when the sky is empty of clouds and the light lies over the islands like a thin pane of glass.
I left Rindö far too early, as I always seem to do. Stopped at the Coop to buy some fruit. Two weeks on canned food alone would be a poor beginning. Then on to the hangar — my passage to Norrskär.
Everything was already prepared, just as it had been the year before. The bags, the extra water. The car parked where it should be. The pilot was the same as last year. It felt strangely reassuring, as if a small ritual had quietly repeated itself. I filmed the entire flight. This time nothing went wrong.
Norrskär appeared, as it always does — beautiful, open, almost eternal.
I had worried about the jetties. Ice. Low water. But they were still there, intact. The wind was moderate. The pilot set the helicopter down on the jetty with only a few meters to spare — perhaps a meter on either side. There was not much room for error. But it worked.
While the bags were unloaded, I walked up to the house. The door was not frozen shut this time. Inside, everything was still. I tried the electricity. Nothing. A problem for later.
The helicopter lifted again. I walked down to the jetty and waved. It rose, turned slowly, and disappeared across the ice. And so I remain. Just as last year. Standing here with my bags on the jetty.
I looked up toward the house and quietly asked myself why I keep doing this. What is it that I am searching for? And why do I believe that I might find it here, on a small island far out in the archipelago?
But reality quickly returns. It is close to eleven. Five hours of daylight remain. First — the electricity. In the big house it was there, as expected. But in my own house something was wrong, as usual. I considered walking around to the fuse box behind the house where the cable enters. But I turned back. Tried once more. And then — a lamp. It came to life silently.
There is something strangely beautiful about that light. Just as last year. Perhaps not only beautiful. Perhaps something closer to relief. So it is this year as well.
The work begins. Bags are carried inside. The heat is turned on. And finally the Wamsler stove. After a few minutes the fire is burning. A quiet crackle. Firewood and kindling have been waiting inside since autumn. Everything has been prepared.
The snow is gone this year. But the ice lies heavy and black across the fjord, all the way toward Svartlöga. If I were brave — or foolish — I might put on my skates and head east. But the skates are still on Rindö. Perhaps that is just as well.
Walking across the ice is not possible either. With spikes under my shoes perhaps — but I do not have those. So I remain here. On the island. We will see. If what I am searching for can be found here.
